Bantning har varit en naturlig del av mitt liv sedan tidig
ålder. Jag har provat på de flesta dieter och kurer, vissa har
varit framgångsrika, andra inte. Men likt ett aktieindex från
Stockholmsbörsen har trenden under åren varit stadigt uppåtgående
trots tillfälliga nedgångar. Detta höll i sig tills jag bestämde
mig för att förändra mitt liv på allvar.
Resan mot en överviktsoperation började sommaren 2008 då en
väninna hade fått operationstid för en GBP. Min reaktion var inte
alltför positiv, vid den tiden hade jag inte minsta aning om vad
ett sådant ingrepp hade för inverkan på hälsa och livsstil. Trots
skepsis väcktes min nyfikenhet, jag började söka information på
internet, gick med i olika forum och lärde mig mer om de olika
operationsmetoderna och förväntade resultat (positiva såväl som
negativa). Efter hand växte beslutet fram hos mig: jag ville
genomgå en Sleeve Gastrectomy. Det beslutet förändrade mitt
liv.
Jag opererades i december 2009 och 1,5 år senare var vikten 40 kg
lägre. Idag, 2 år senare, står jag fortfarande kvar på mitt
minimum. Även om jag är samma person som innan operationen har
livet förändrats totalt: jag kan köpa kläder i samma affärer som
mina vänner, jag sjunker inte igenom golvet varje gång jag ser mig
själv på bild, flygresor är inte längre en pina för att stolen är
för smal. Framförallt är jag inte längre den som är störst, längst
och bredast i varje given situation. Klädköp är idag en fröjd och
idag klär jag mig gärna i kläder som gör att jag syns och sticker
ut i mängden.
Resan från tidpunkten för beslutet till idag har inte bara varit
enkel och guldskimrande. En operation är ett stort ingrepp och
veckorna som följer innebär självklart vissa mindre behagliga
inslag. Det tar tid att vänja sig vid det nya sättet att förhålla
sig till mat och dryck. Kroppen förändras på andra sätt än
förväntat. Omgivningen har inte alltid förståelse för mitt sätt att
äta. Allt detta har jag tagit mig igenom och inte en sekund har jag
ångrat mitt beslut. Inte en enda. Jag har inte ens tänkt tanken.
Det enda jag ibland kan tänka är att jag skulle ha gjort det
tidigare.
Efter viktminskningen har jag börjat springa. Mest för mig själv i
skogen, men då och då även något motionslopp. Sommaren 2010 sprang
jag Vårruset med personalen på CFTK. Springa har tidigare varit
förknippat med stor motvilja från min sida, det var tungt, tråkigt
och framförallt gav det obehag från fötter och leder. Men 40 kg gör
skillnad! Idag njuter jag av min nyfunna motionsform: jag,
springskorna och musik i öronen. Om någon hade sagt det till mig
för 3-4 år sedan hade jag fnyst eller skrattat åt det, beroende på
vilken bantningsfas jag hade befunnit mig i.
Den enskilt största skillnaden i mitt liv är att jag inte längre
behöver ha dåligt samvete. Jag behöver inte börja varje
måndagmorgon med att banta. Framförallt behöver jag inte misslyckas
varje måndagslunch och tänka att jag har bantat hela dagen och
fortfarande inte gått ner i vikt… Viktminskningen blev genom
operationen frikopplad från min fria vilja, mitt fokus fick
istället landa på att jag verkligen fick i mig den energi och de
näringsämnen som min kropp behövde.
Viktminskningen har förändrat mitt liv, helt och hållet till det
bättre. Jag mår psykiskt och fysiskt bra, jag njuter av att träffa
folk och äntligen kan jag känna mig stolt över mig själv. Jag gav
mig själv en chans till ett nytt liv, jag tog den och hälsovinsten
går att mäta i energi, i mitt humör och förhoppningsvis (men det
får framtiden utvisa) i år.